Vanuatu

Inte kan vi väl befinna oss på denna sidan jordklotet, utan att åka till Söderhavet! Att åka till Pippis Kurrrekurredutt-ö, eller Barna Hedenhös söderhavs-ö, var något vi såg fram emot.
Sagt och gjort, med något mer information än ovanstående, bokade vi en resa till Vanuatu, ett land bestående av ca åttio öar och en befolkning på ca 200 000 invånare. Under resans gång blev tack och lov Vanuatu en betydligt mer komplex och mångfacetterad upplevelse, än den given av barnböckernas beskrivning. Här skall vi nu tillsammans försöka återge vår fina semester.

Efter en tre timmar lång flygresa landade vi i huvudstaden Port Vila, en flygplats lika stor som Svegs ungefär. Varmt och lite fuktigt i luften, men med en behaglig passadvind som svalkade. Vi blev därefter körda till vår första boplats, Hideaway Island, som mycket riktigt ligger på en liten ö fem minuters båtresa från stranden på fastlandet. En för somliga i familjen enklare inrättning, men om man jämför med vissa hotell M och jag bodde på innan barnen kom i Thailand och Bali, var detta förhållandevis god standard (dvs inte bara en bungalowhydda på pålar med endast madrass och myggnät, utan istället både rinnande vattten och sköna sängar).

Hideaway Island

Här ägnade vi oss åt snorkling i hyggligt fina rev, och njöt ffa av mängden och variationen av fiskar. Morgondopp med simning i 27-gradigt akvarium är inte så dumt. Till vissas förtjusning fanns också ett postkontor under vattnet, där vykort kunde postas. Jag fick tillfälle att göra mitt livs första provdyk med Padi-instruktör, och Adam passade på att göra sitt tredje. Äventyrligt för mamman!

Har vi fått post?

Vem vill köpa frimärken?

 

Mira stormtrivdes, hon lärde känna Ella, en lekfull sju-årig flicka från Australien, och hela korall-stranden blev ett stort äventyr för flickorna, som de utforskade. Särskilt spännande blev det förstår på kvällarna i den sammetsmörka tropiknatten, när vi andra åt middag på strandrestaurangen, och de smög runt och lyste på grejer med sina ficklampor. Det var riktigt sorgligt när vi måste ta farväl av Ella.

Ella och Mira

Simon hade lite otur, kroknade totalt efter ett par dagar i hög feber och värk i hela kroppen. Missade sitt dyktillfälle precis. Men ung och stark blev han pigg och frisk efter bara ett dygn i bingen. Inte dumt med en hängmatta på verandan och bok i handen när man mår risigt.



Vi vuxna tog ett tveksamt farväl av Hideaway, för att byta hotell till ett mer burget alternativ, kanske egentligen bara för barnens skull. På resorten Holiday Inn fanns flera pooler, schyst frukostbuffé, tennisbanor, segelbåtar och kajaker. Ingen snorkling eller korallstrand, dock. Här var vi närmare Port Vila, och kunde passa på att utforska staden närmare. Ett intressant möte med en annan kultur, och ett krasst uppvaknande att se folk bo i hyddliknande hus av korrugerad plåt.

Byn Mele

 

Parlamentsbyggnaden i Vanuatu

Bra för oss alla, och inte minst för barnen att se hur det ser ut utanför turisthotellens skyddande trädgårdar. Skräpigt och bullrigt med dåliga vägar. Ett parlament med trasig fontän framför entrén. Grisar och hundar i en salig blandning i byn strax utanför staden. MEN... glada, mycket vänliga människor som när man frågade helst skulle vilja leva som förr i tiden innan materialistiska värden påtvingades dem via först missionärer, och senare européer (engelsmän och fransmän). På en söderhavsö går det att leva alldeles utmärkt av naturens rikedomar, det som folk behövde köpa ute i byarna var egentligen bara salt, socker och fotogen till lamporna. I vissa byar är det faktiskt bara macheterna av stål som gör att det fortfarande inte är bokstavligen stenålder.

En dag hyrde vi bil och tog oss runt ön på den enda stora väg som finns. Vi upptäckte fler fina snorkelstränder med skyddade vikar innanför korallreven, och klart, grönblått vatten. Vi åkte till en avskild lagun där man spänt upp lianer att svinga sig ner i vattnet från. Vi hittade ett lunchställe som vi vågade äta lunch på (efter att både guideboken och damen på uthyrningsfirman rekommenderat stället). Det såg verkligen mycket enkelt ut, och när mannen som mötte oss fick frågan om vi kunde köpa lunch där, svarade han; "yes, we have steak!" En enda rätt på menyn, men det smakade bra, och vi blev inte magsjuka efteråt.

Alexandra

Mele-vattenfallet, 20 gradig vattendimma, svalt i tropikvärmen

Mira goes wild

Yes, we've got steak!

Kannibalismen är ju ett ämne för sig, det är minst sagt fascinerande att träffa äldre Vanuatuaner som i sin ungdom inte åt bara gris, kannibalismen övergavs officiellt på 70-talet, men det sägs att bland stammen Big Nambas (stora löv virade runt riksklenoderna, till skillnad från grannarna Small Nambas) som bor uppe i skogarna på ön Tanna är det inte helt säkert vad som händer än idag. Alla infödingarnas favoritmat är en konstig burk-skinka, med smak som, gissa det ni!

Gammal hövding har koll på vad som händer, även efter döden.

Eldshow på stranden

Till skillnad från många andra Stilla Havs-folk har fetman inte drabbat dem i Vanuatu. Visst finns pommes frittes och pizza (men inte McD) i Port Vila, men de flesta lever på vad naturen ger av sötpotatis, grönsaker, bananer och andra frukter, kokos och fisk, samt burk-gris. Lägg till att få röker, alla promenerar överallt och resultatet blir friska människor utan vällevnadssjukdomar. Vi besökte en liten enkel sjukstuga, där det fanns antibiotika, såromläggning och smärtstillande, men inte bodtrycksmediciner eller insulin ("behövs inte"). Ett litet sjukhus i stan kan operera enklare tillstånd, men är det allvarligare är det kört.

Lokal variant på fish'n'chips - Lap-lap, banankaka med fisk

Inuti ett banyanträd

Tills relativt nyligen (sisådär 100 år sedan) levde alla byar för sig själva utan större kontakt med grannarna, så därför finns det bland dessa 200 000 innevånare mer än 120 språk! Det innebär i snitt 150-200 talare per språk, världens språktätaste område. Språken är sinsemellan helt olika, så för att förstå varandra används Bislama, en sorts förenklad Pidgin-engelska. På en vecka lärde vi oss att förstå det mesta av denna oftast komiska barnkammarengelska: Adam bin ridim buk = Adam is reading the book; Simon bin no soimim solwata = Simon is not swimming in the saltwater; Mira bin yumi tumas = Mira is very sweet. Nambawan bia = The best (number one) beer. Hej då = Lookim ya after. Helikopter = Mix master blong Jesus Christ! Hilarious!

The best drink - nice

I want to have Tusker. Nice beer.

Polarns toa-papper

Många kan också vanlig engelska, och franska, eftersom öarna under 1900-talet styrdes av England och Frankrike gemensamt, dvs de styrdes inte av någon egentligen. Man fick välja vilken lag man ville dömas under, de flesta valde fransk eftersom maten i de franska fängelset var bättre. Många av dagens fångar var dock på rymmen, delvis beroende på att Vanuatuanerna etnologiskt inte kan förhålla sig till inlåsning. Fångar förr i tiden skulle på något sätt betala av sin skuld, antingen genom att arbeta eller att fungera som kosttillskott.

Livet i en bananrepublik är en härlig blandning av paradisisk natur och tokig kultur, som faktiskt matchar fantasierna om Kurrekurreduttön väl, och då besökte vi inte ens öarna Pentecost där man ägnar sig åt "land-diving" från 30 m höga bambutorn, Tanna där man dyrkar Guden Prins Philip (just det, drottningens make), eller Santo som ägnar sig åt Cargo-kulten, googla det ni!

Mattias http://adamschindele.blogspot.co.nz/